Våga utmana rädslan och ta glädjefyllda steg
- tina66st
- 23 juli 2025
- 2 min läsning
Jag har alltid älskat att skapa. Skapa utifrån fantasi och frihet.
Jag minns resorna vi gjorde upp till Norrbotten till min mammas släkt. Mamma sjöng mycket med oss barn så resan inte skulle kännas så lång. Hon sjöng glatt, frimodigt och frejdigt och vi hängde på. Ingen behövde vara ”duktig” utan det var glädjen och gemenskapen som var viktig. Men med tiden så tappade jag glädjen och skulle vara duktig när jag sjöng. Råkade jag sjunga falskt eller fel var det illa och dessutom skulle jag inte tro på mig själv och min förmåga för jag skulle ju inte ta plats. Jag hade lärt mig att skämmas om det inte var perfekt. Som barn var jag fri, men med skolgång, andras tyckanden och som ett brev på posten min självkritik har jag begränsats.
Dock har musik, gitarrspel och sång varit glädje, frihet, skapande och liv för mig under hela mitt liv. Jag hade som liten väldigt lätt för att sjunga, lärde mig gitarr lätt och min gitarrlärare ville att jag skulle bli gitarrist, men kraven blev för stora och jag valde att sluta spela och sluta sjunga med glädje.
Minns en kurs med Per Chenon, regissör och sångpedagog, som var otrolig! Hur han jobbade med oss alla var otroligt spännande och intressant att både se och uppleva. Jag fick kasta kuddar upp mot taket och sjunga. Han ville att jag skulle ropa till och i den tonen skulle jag sedan sjunga och det blev otroligt högt, falskt och jag skämdes, men han fick mig att fortsätta och efter ett tag kom en röst som jag var helt chockad över att jag hade. Han sa att jag skulle sjunga huvudklang nästan operaröstkapacitet, men framför allt folkmusik. Det var fantastiskt…
Sedan har många år gått och jag har fortfarande svårt att sjunga inför andra människor. Rösten låser sig och blir lätt väldigt skör.
Jag vill inte längre vara inlåst i en prestations- och duktighetsbubbla, så steg för steg vill jag stiga ut ur detta och hitta tillbaka till känslan i bilen upp till Norrbotten då vi sjöng för fulla hus i glädje, frihet och frimodighet. Så min kära Mattias och jag åkte förbi Hångers källa där det sägs att Israel Kolmodin skrev ”Den blomstertid nu kommer”. Där spelade Mattias in mig när jag sjöng ”Nu grönskar det” med spänd och skör stämma. Och detta lägger jag ut idag. En utmaning och ordentlig rädsla!
Du behöver inte vara perfekt och prestera på topp för att duga. Det viktiga är att följa din längtan, glädje och inte låta dig begränsas. Våga ta steget ut i det okända. Och det kommer alltid att finnas personer som vill trycka in dig i fyrkanten igen ("så kan du väl inte göra, du skämmer ut dig, usch vad dåligt, hahahah tror du att du är något…"). Men det faller tillbaka på dem själva och deras rädsla och det är ju du med, men du vågar… Det är en utmaning att ta steget, så är det, men ett litet steg i taget (som känns jättestort där och då)...
Får du några känslor, tankar eller funderingar? Eller du kanske vill dela? Hjärtligt välkommen i så fall att höra av dig och tack för att du tog dig tid att läsa och titta!
Intressant