Ledarskap - att leda mig själv och att vara en ledare i mitt eget liv

Som ung jobbade jag ett tag med en kollega som var väldigt ”laid back”. Vi jobbade med ungdomar som hade det struligt i livet på olika sätt. Han hade ett engagemang och driv. Ett driv att hjälpa dessa ungdomar. Men han hade inte så mycket behov av att prestera och bevisa för alla andra om hur bra han var i sitt jobb. Nej, fokuset handlade om ungdomarna.

Det var fint att jobba tillsammans med honom och kreativt. Lättsamt. Och det kopplar ihop till det jag vill skriva om idag.

I detta inlägg vill jag dela när jag utövade ett gott ledarskap.

Jag jobbade på en folkhögskola med en kurs med nytillkomna flyktingar. Alla med olika erfarenheter, trauman, skolbakgrunder, åldrar mm.

In kom jag i detta jobb och hade tre dagar på mig att lägga upp en plan för kursen.

I gruppen som kom fanns det en som inte ville vara där. Han hade gått i skolan mycket längre än de andra och kände sig nedgraderad. Han försökte på alla sätt undergräva allt som jag gjorde, skolan, deltagare mm och till slut ville ingen annan heller gå där. Det var en riktig uppförsbacke.

Jag hjälpte honom att komma vidare, till en annan skola då jag höll med honom om att detta inte var rätt plats.

Gruppen var otrygg, missnöjd och ifrågasatte allt. Det jag nu efteråt förstår var att jag stod kvar och lät mig inte rubbas även om jag kände mig otroligt osäker på att det jag gjorde var rätt. Jag ifrågasatte mig själv och det material och de lektioner jag hade.

Men det jag hade bestämt var att inte lägga ut det på gruppen utan att försöka se var och en med ett öppet sinne och lägga upp dagarna så att var och en fick växa på sitt sätt. Steg för steg blev gruppen alltmer trygg och energin ökade. Någon var analfabet, någon hade läst grundskola och någon gymnasialt, men alla var nya i språket och i samhället.

Det hade gått några månader och vi skulle spela brännboll med en annan grupp på skolan. Jag stod med den andra pedagogen och hejade på våra deltagare som spelade på planen. Den andra pedagogen vände sig till mig och frågade: ”Hur har du jobbat med gruppen?”. Han fortsatte: ”De är ju så frimodiga och trygga. De är som en trygg familj. Vet du, jag tror det beror på hur du är. Du bjuder på dig själv, är frimodig och ser deltagarna.” Jag blev lite stum av gåvan jag just fått, men tackade honom.

Och jag tror att detta har jag fått en gång av mina föräldrar. Min mamma har alltid självklart trott på mig. Hon har inte sagt det, men hon bemötte mig så. Min pappa var kreativ och fantasifull och omedelbar. De var inte perfekta och så inte heller jag, men jag ser även gåvan från dem som jag fick att förvalta.

Tyvärr är det så lätt att försöka ingå i ett system bara för att andra tycker att ”man” ska vara i systemet eller att ”man” själv tror det. Mina präglingar har handlat om att jag skulle hålla tillbaka glädjen, lugnet, omedelbarheten, fantasin, generositeten, ödmjukheten, leken mm för att det är inte seriöst, det är tråkigt, barnsligt, naivt, svagt mm. MEN när vi är det äkta och genuina då flödar det. Då ger vi av oss själva, vi delar, och vi tar även emot tillbaka. Och det tryggar och skapar möten. Är det något jag brinner för så är det just möten mellan människor, genuina och äkta. Jag och du möten ett VI som Martins Buber pratar om. Det är ett gott ledarskap, som grundar sig i att kunna leda sig själv - självledarskap.

Jag har fått jobba med mig själv och kommer även att fortsätta göra det för att skapa ett liv i självledarskap, flöde och äkthet.

Min grundton i livet är glädje och att mötas hjärta till hjärta och det är vägen jag vill fortsätta gå. Och jag vill också att du ska leva efter det som flödar, känns genuint och äkta i dig!

Får du några tankar, känslor eller funderingar skriv gärna ned dem och skicka till mig!