Leva och låta leva

Idag vill jag skriva om att leva och låta leva. Hur vi, om vi väljer att leva i rädsla, skapar ”Vi och dem” d v s polarisering. Vi väljer att gå egots väg och hela tiden värdera oss själv och andra efter rätt och fel, ok eller inte ok. ”Man” får vara med om ”man” tycker som ”vi”.

När vi har/tar kontakt med vårt inre d v s HELA oss har vi inte samma behov av att styra och använda makt. Vi har inte samma behov av att värdera oss själva och andra utan kan uttrycka oss själva och vad vi tycker och var vi står, men även lyssna nyfiket och öppet.

Jag hade förmånen som barn att träffa Marguerite. Hon var en riktig sagotant, men plågades också av minnen av det hon varit med om som ung vuxen. Jag vill här berätta hennes historia.

Marguerite låg i samma sjukhussal som mig. Hon var en överlevare från Auschwitz och Bergen Belsen. Hon var på sjukhuset för att ta bort siffrorna hon fått tatuerade på huden.

Jag var snart 11 år och hade brutit benet och låg i sträck.

Marguerite var en sagotant. Hon berättade egenpåhittade sagor och hon hade hur många sagor som helst och älskade att berätta. Och ett andäktigt barn som lyssnade med hela sitt väsen.

Vi hade (när jag äntligen fick komma ifrån sträcket och satt i rullstol) rullstolsrally i sjukhuskorridoren. Att personalen tillät det var otroligt för det hade lätt kunnat skett "pååkningar"...

Marguerite var inte alltid glad och sagotant. Ibland var hon ledsen och inbunden och berättade om vad hon varit med om som ung. En del av hennes berättelser har följt mig och jag kan än idag känna skräcken när hon berättade om när hon försökte fly. Hon fick hjälp av några personer som skulle köra henne till gränsen. Hon låg gömd i baksätet under några dynor skräckslagen. De åkte ett bra tag, men blev stoppade, bilen genomsöktes och hon hittades och drogs ut med benen, slog i bakhuvudet så hon tuppade av (denna totala okänslighet att inte bry sig om ett människolivs väl och ve kändes starkt i det lilla barnet som lyssnade och tog in skräcken och rädslan).

Marguerite fick åka med tågen till Auschwitz och leva under fruktansvärda förhållanden. Hon var i början på tonåren. Ingen av hennes familj och släkt överlevde (hennes sorg, rädsla och svårighet att känna tillit kändes även det i det lyssnande barnet).

Marguerite kom senare till Sverige och Hälsingland.

Av någon anledning fick jag idag en ingivelse att leta efter henne på nätet och hittade en artikel om henne. Hon levde ett tag i ett hus som var "prickigt" ett sagolandskap som en symbol för att alla har rätt att leva i fred och att vi ska använda vårt intellekt och våra rikedomar på ett vettigt sätt.

Mötet med Marguerite har satt sina spår i mig. Jag hade en mamma som jag kunde prata med och som kunde möta mig, trygga mig och växa i detta. Känna medkänsla och lyssna. Jag är tacksam över mötet med Marguerite och att mamma fanns där och kunde trygga mig och ge mig verktygen att känna just medkänsla.

Marguerites önskan "att alla har rätt att leva i fred och att vi ska använda vårt intellekt och våra rikedomar på ett vettigt sätt" skriver jag under på och skickar vidare till dig så att det fortsätter att spridas.

Denna text skulle lika gärna kunna handla om medmänniskor som idag lever i krig runt om i världen.

Avslutar med en dikt:

Ditt ljus

Låt ditt ljus lysa

och din kraft och energi

fylla dig utan kamp

Förankra dig

med kraftiga rötter

och sluta anpassa dig

till det som tar din energi

och vill kuva din kraft

Väcker min text något i dig? Hör gärna av dig och berätta!

Imorgon fortsätter jag att skriva om hjärtats intelligens. Tack för att du tog dig tid att läsa denna text och varmt välkommen igen imorgon!